Har du hört om ångestloppet, som också lär ska vara världens kortaste stadslopp? Ångestloppet ordnas varje år av den medlemsburna organisationen Fountain House. Loppet är ett sätt att uppmärksamma att psykisk ohälsa finns överallt runt omkring oss, och att vi inte ska behöva tiga om det. Loppet har ordnats i Sverige i flera år redan. Loppet är som sagt kort, exakt sagt 209 meter. Vad är vitsen med ett så kort lopp, kan någon undra. Jo, meningen är att loppet ska vara så kort att precis vem som helst klarar av att komma i mål. Man får gå, springa, krypa, rulla i rullstol, allt är okej. Alla är vinnare, ingen förlorar. Årets tema för Ångestloppet var Suicide Zero. Av den orsaken att självmord är en av våra vanligaste dödsorsaker (dödar fler än trafiken!), och att det trots det inte talas högt om ämnet. Ångestloppet ville föra fram myter och sanningar om självmord, jag hoppas att så många som möjligt fick ta del av dem.
Representerade Livsgnistan rf
Vi var två stycken från vår lokala psykosociala förening Livsgnistan rf som i år deltog i Ångestloppet som ordnades i Mariehamn. Som värd stod klubbhuset Pelaren.
Torsdagen 22.3. körde jag först till Pargas, där jag fick föreläsa för elever på Axxell i två timmar. Det var mycket givande, och glädjande nog var feedbacken hjärtevärmande. Några elever stannade kvar efteråt för en pratstund, sådant känns alltid extra fint. Efter föreläsningen hann jag hem till mina föräldrar för en liten munsbit och byte av kläder, och så fick jag skjuts till Åbo hamn. Där mötte jag min reskamrat, och vi steg ombord på Viking Grace. Jag har aldrig sett en Sverigebåt så ödslig som nu. Vi åt stående bord, och aldrig har jag varit med om att inte behöva köa till maten. Det fanns gäster i restaurangen, men det var inte trångt. Vi tog en sväng på båten för att kolla runt, och tittade in i nattklubben också. Där var det ännu tommare. Fåtöljerna och sittplatserna gapade tomma. Rock´n roll löd ur högtalarna, och ett äldre par dansade ensamma på dansgolvet. Det var nästan lite absurt. Vi blev inte kvar, utan fördrev tiden på hytten för oss själva.
Kl 01 anlöpte vi Långnäs, och hoppade på transferbussen. Vi frågade chauffören var vi ska stiga av för att ha kortast väg till hotellet. – Det fixar jag, sätt er ni bara, fick vi till svar. Vi fick skjuts ända fram till hotellet, och checkade in lite före kl 02. Trötta stupade vi i säng.
Fredag morgon steg vi upp och njöt av en härlig hotellfrukost. Sen blev det att gräva fram tossorna och mjukare kläder, lämna bagaget på hotellet och promenera till Miramar-parken. Sakta men säkert dök det upp fler och fler deltagare. Vädret var otroligt fint, solen lyste från en klarblå himmel. Evenemanget öppnades med tal, och så blev det uppvärmning. Alla fick en nummerlapp, alla hade förstås nummer 209.
Det rådde en munter och trevlig stämning. Vi gick i samlad trupp till startlinjen, och så gick startskottet. Några hurtiga sprang förstås, men de flesta gick. Några med barnvagn, några med hund, någon hade sitt lilla barn på axlarna. Stilen var fri som sagt. Eftersom alla deltagare fotades/filmades när de kom i mål, skärpte jag mig och småsprang de sista metrarna över mållinjen.
Ångestkorv
Efteråt bjöds det på korv, men det var inte vanlig korv, utan självklart ångestkorv. Medan vi stod i solskenet och åt korv hölls det några fina tal. Några personer kom sedan och pratade med oss. Någon kände igen mig från seminariedagen jag deltog i som föreläsare i höstas. Några hade sett på Facebook att vi var på kommande, och kände igen oss från det. Plötsligt kom det en reporter och fotograf från Ålandstidningen och ville intervjua oss som kom ”ända från Finland” för att delta i Ångestloppet. Vi ställde gladeligen upp.
Bild: Daniel Eriksson, Ålandstidningen
När loppet var över, fick vi skjuts till klubbhuset Pelaren, var de hade öppet hus och kaffebjudning. Vi blev varmt mottagna där, och fick dricka kaffe och äta hembakta godsaker. Vi uppdaterade situationen kring erfarenhetsexpertisen på Åland och Svenskfinland, och diskuterade mycket kring kommande Sote-reformen, och annat som tangerar erfarenhetsexpertisen.
Nöjda och belåtna strosade vi omkring en stund i Mariehamn, vi satt en stund och njöt i solen, gick och fönstershoppade och vek in i någon liten affär. Så blev det välförtjänt middag på Dinos. Jag måste vara världens tråkigaste människa, som beställde exakt samma rätt som jag beställde när jag senast besökte stället. Hur som helst, vi åt gott, och fick sitta i fred och smälta dagens alla intryck.
Matmysterier
Efter middagen gick vi till en matbutik, och studerade noggrant utbudet, som i vårt tycke var en trevlig mix av finskt och svenskt. Om någon kan förklara varför svenskar vill ha sylt och marmelad i underliga plastkorvar, så är det fritt fram att skriva till mej och förklara. För mig är det ett mysterium.
Efter marmeladfunderingar satt vi helt enkelt i hotellets lobby och väntade. Som tur fanns det sköna sittgrupper med eluttag i närheten, så att man kunde sitta bekvämt och samtidigt ladda alla apparater. Ett glas rödvin smuttade jag på medan vi väntade. Kl 23 tog vi vårt pick och pack och traskade iväg mot hamnen. Mariehamns gator var tomma och ödsliga, det var inte många själar vi mötte. När vi väl satt i hamnen och väntade på ombord-stigningen som skulle ske kl. 23.45, kände jag hur trött jag faktiskt var. Vi delade på lite bulle, och jag gjorde en klassiker och hällde ut halva drickan på mina byxor (ni vet kolla på klockan med flaska i handen). Gabriella anlände, och vi steg ombord. Vi orienterade oss raka vägen till vår hytt, och gick och lade oss.
Lördag morgon var det lite trögt att stiga upp, och ögonpåsarna var lite större än dagen innan. Men efter lite båtfrukost och några muggar kaffe kändes det bättre. Vi tog en sväng via tax-freen, och jag köpte mina sedvanliga tre vita Tobleronen. En ögonkräm som lär ska motverka ögonpåsar och svullnad slank också ner i köpkorgen.
Jag vill rikta mitt varmaste tack till Livsgnistan rf som tillsammans med alla givmilda bidragsgivare gjorde denna resa möjlig. Jag vill också tacka klubbhuset Pelaren och föreningen Reseda för varmt och vänligt mottagande. Det var en upplevelse att få delta i världens kortaste lopp, och att på detta sätt med alla dessa fina människor öka kännedom och krossa myter kring psykisk ohälsa.
Tack!