Ofta hör man talas om den trista och gråa vardagen. På måndagar fylls mitt Facebook-flöde av inlägg i stilen ”suck, måndag igen”. På fredagar räknar många timmarna tills de får gå hem och fira veckoslut och korka fredagsflaskan eller steka fredagsbiffen eller vad nu olika mänskor gör på fredagar och veckoslut. Jag känner många som på vardagarna äter trist mat, för att sedan satsa på lite mer speciell mat på veckosluten. Vardag tycks för många vara något man måste genomlida varje vecka för att sedan komma till det efterlängtade veckoslutet.
När man är svårt sjuk vänds allt upp och ner. Inget är som det brukar vara, framtiden är oviss och man lever i en konstant osäkerhet. Man känner att man tappar kontrollen både över sig själv och hela livet. När man är svårt sjuk lever man en dag i taget. Man försöker hålla sig på ytan så att man klarar sig till nästa dag. Och till nästa. Man har inga planer, inga framtidsvisioner. Det enda man vill, är att bli frisk(are), och att få en vardag! Att vara långtidssjukskriven eller sjukpensionerad är allt annat än roligt. Ingen väljer det av fri vilja, ingen. Det är smärtsamt att lyssna på människor som pratar negativt om sin trista och gråa vardag. Man skulle så gärna byta ut sitt liv mot deras trista vardag. Som ju inte alls är trist!
Jag har själv varit åratal sjukskriven, också varit sjukpensionerad. Jag är en av de lyckligt lottade som har lyckats ta mej ur det värsta sjukträsket. Jag har fått bra vård och jobbat hårt för att må så bra jag gör idag. Jag är en av de lyckliga som idag har en vardag. En vardag som jag uppskattar enormt!
Visst, det kan ibland kännas tungt att stiga upp tidigt om morgnarna. Och visst kan det kännas jobbigt när barnen är sjuka och vardagen blir ett krångligt pussel. Och visst kan jag skämta om sega måndagar. Och klart jag kan tycka det är småjobbigt att varje dag hinna och orka laga vettig mat, köra barn till hobbyer och allt som hör till vardagen. Men jag värdesätter varje morgon jag får stiga upp och gå till jobbet och göra det jag kan och tycker om. Jag värdesätter stort att höra till en arbetsgemenskap.
Jag har lärt mig att leva i nuet, att uppskatta varje stund. Jag vet hur skört livet är, jag har också lärt mig att inte ta något för givet. Att leva som kroniskt sjuk tillsammans med en kroniskt sjuk är ju inte direkt ett drömscenario. Men vi kan inte välja bort våra sjukdomar, utan får i stället välja att lära oss leva med dem så gott som möjligt. Det är inte alltid lätt, vi är ju inga supermänniskor. Men genom att uppskatta det man har kommer man ganska långt.
För mig är vardag lika mycket värt som veckoslut. Självklart är det lite skillnad, vi måste ju hålla på våra familjetraditioner med fredagsmys och lördagsgodis och sovmorgnar. Men jag vill äta god mat alla dagar, jag vill vara med familjen alla dagar. Jag har inte speciell ”kvalitetstid” med barnen. För om man riktigt tänker efter, är ju varje stund kvalitetstid. För mig är vardag inte något jag måste genomlida för att äntligen landa i veckoslutet. För mig är vardag något fint, något härligt och allt annat än trist och grått.
För mig är vardagen klädd i alla regnbågens färger.