Det har gått länge sedan mitt förra inlägg, men det har hänt så mycket den senaste tiden, att jag inte har hunnit skriva.
De som känner mig vet att jag som yngre drömde om studier inom antingen journalistik eller psykologi. Det blev ju ingendera, utan istället studerade jag ekonomi och internationell marknadsföring. Skrivande har jag alltid sysslat med, det har varit både givande och helande. Jag har både skrivit för mig själv och för andra. Psykologi igen har jag ju blivit mycket väl bekant med i och med mitt eget insjuknande.
Då jag blev färdig med erfarenhetsexpert-studierna i april 2016 gjorde jag i princip ett kontrakt med mig själv: säg JA till allt som kommer emot. Och det har jag gjort. Jag har vågat säga ja till allt, och bra har det gått. Jag har stått och skakat som ett asplöv inför mina föreläsningar, kallsvettats då powerpointen har krånglat, nästan spytt av nervositet och många gånger tänkt att aldrig mer! Men så har någon frågat igen, och jag har tackat ja. Bara för att inte svika mitt eget kontrakt. Nu när jag ser i backspegeln, ser jag vilka otroliga resultat jag har nått, ”bara” för att jag har vågat säga ja. Jag har haft en massa olika uppdrag, och fler kommer det. Jag har redan många av höstens helger och kvällar inbokade för diverse föreläsningar, seminarier, workshoppar och annat intressant. Tacksam för varje av dem. Och kallsvetten och nervositeten minskar, gång för gång.
Nå, tillbaks till mina drömmar. I våras satt jag och funderade vad jag ska ta mig till då min rehabiliteringsperiod tar slut. Jag har fortfarande mina diagnoser på mina läkarintyg, men kände att jag definitivt vill börja göra mer, mer regelbundet. Det goda med rehabiliteringsstöd är ju att man får jobba till en viss gräns vid sidan om det, och det har jag ju utnyttjat. Jag har jobbat lite, jag har varit med och grundat föreningar, sitter i två olika föreningars styrelse, sitter i några olika arbets- och utvecklingsgrupper, och jag är med och drar samtalsgrupper mm. Jag har känt att ju mer jag gör, desto mer klarar jag. Jag har sagt ja och ja och ja. Och känt att det bär.
Så tog jag mod till mig, och anmälde mig som sökande till Helsingfors universitet, närmare bestämt till Soc& Kom. Jag sökte både till kandidatprogrammet inom samhällsvetenskaper och socialt arbete. Jag läste materialet till urvalsproven, och skrev urvalsproven till båda, dagarna efter varandra. Det var tunga dagar, men jag kände att jag klarade mig bra. Jag stod och småskrattade utanför skrivsalarna, då jag tittade mig omkring och konstaterade att jag kunde vara dessa nervösa ungdomars mamma. Men så plingade det en vacker dag i e-posten, och jag fick veta att jag med mycket god marginal klarat båda urvalen. Jag är en av de 28.2 % som fick en studieplats till samhällsvetenskaper, jag hade valt den linjen som prio ett, så det blev alltså inte socialt arbete. Nu har jag tagit emot studieplatsen. Det känns overkligt, pirrigt, och spännande. Jag ska göra upp en individuell studieplan, och hoppas på att kunna studera så flexibelt som möjligt, och antagligen inte helt i samma takt som de övriga.
Någon kan undra hur det nu ”plötsligt” kan gå såhär bra. Men inget har hänt plötsligt, jag har arbetat målmedvetet och nu börjar resultaten komma. Jag hoppas att jag kan inspirera andra, och vill också bevisa att en människa kan vara mer än sin diagnos. Att man kan må bra trots diverse bokstavs- och sifferkombinationer. Att det lönar sig att våga, fast det är svårt i början. Och att man aldrig någonsin ska ge upp sina drömmar.
Jag har andra stora saker på gång också, men jag kan ju inte avslöja allt i samma inlägg, så jag håller er i spänning tills det är dags för följande nyheter. 🙂