Hoppsan, det har hunnit gå över ett år sedan senaste inlägg! Roligt att du tittade in igen!
Livet är intensivt just nu, och jag har proiriterat annat framför bloggen. Dessutom har jag upplevt en viss identitetskris gällande hela sajten och bloggen. Jag grundade denna sajt och blogg för ca fyra år sedan. Då var jag ännu sjukledig, och hade ett starkt behov och en vilja att ge utlopp för tankar och känslor via bloggen. Jag har fortsättningsvis haft samma lust att skriva, men jag fick ta ett aktivt beslut om att ta en paus med bloggandet.
Nu är sajten ombyggd. Färgskalan är den samma, men användarvänligheten och snabbheten är nu på en helt ny nivå. Tack till Conny, som hjälpt mej med den tekniska biten på de ställen mina egna förmågor inte helt räckt till. Skomakarens barn har nu skor, men än finns det mycket att göra och finslipa. Jag skyndar långsamt.
Året 2019- vad gjorde jag?
Året gick i en rasande fart. Jag jobbar fortfarande på en digibyrå, var jag ansvarar för bland annat webbsideprojekt, content och SoMe-marknadsföring. Jag jobbar 4 dagar av veckan. Jag sköter också nu för fjärde året i rad olika slags erfarenhetsexpert-uppdrag runtom i Finland. Jag är jätteglad över att det kommer in förfrågningar i jämn ström. Jag ser det som ett bevis på att ämnena intresserar och berör, och att jag har lyckats i mina tidigare uppdrag.
Jag fick plats och gick klart en kurs (Kouluttamisen taidot) som ordnades i Helsingfors. Jag lärde mig väldigt mycket på den kursen, bland annat om NLP, inlärningssätt och utbildningssätt. Dessa lärdomar har jag verkligen kunnat dra nytta av efteråt, både i mitt dagliga arbete och i mina EE-uppdrag.
Jag har talat på olika seminarier, skolningsdagar och skolor. Jag har ordnat workshoppar kring mobbning för högstadie-elever. Jag har pratat om psykisk hälsa och ohälsa, om skadlig skam, om återhämtning och rehabilitering och mycket annat. De yngsta jag haft som publik var 7 år gamla, de äldsta 97. Ämnen som berör psykisk hälsa berör alla, ung som gammal. Visste du till exempel att bara i Finland dör en 65 + :are pga självmord varannan dag?
Skryt lagom
Till vår kultur hör inte att berömma sig själv, för det kan tolkas som att man är skrytsam eller arrogant. Jag vågar oberoende vara stolt över mig själv nuförtiden. Jag är stolt över vad jag åstadkommit, min återhämtningsresa, min kamp, min familj, mitt jobb och mina uppdrag och föreläsningar. Jag är djupt tacksam över allt jag har. Jag vill människor väl, och jag känner att jag har mycket att ge. När jag ger av mig själv, får jag flerfalt tillbaks. Jag tog för några år sedan ett beslut, och det beslutet håller jag fast vid. Om jag med mitt namn och mitt ansikte kan göra någonting gott och allmännyttigt, är jag beredd att lägga mig själv på spel. Det har jag också gjort, och det har lönat sig.
Jag har träffat alldeles underbara människor, jag har mött personer i nöd, jag har fått hjälpa unga och gamla, jag har försökt bidra med att öka medvetenhet och sprida information och försökt minska på stigman. Längs året har jag upplevt mycket, bland höjdpunketerna kan jag nämna diskussioner med olika människor i olika livssituationer, ett skamseminarium i Mariehamn, ett seminarium kring mobbning i Sibbo och en direktsänd paneldiskussion på YLE kring temat mobbning. Jag hittade mig själv som gäst i en podcast också, vilket var en ny och spännande upplevelse.
Jag har nu bestämt mig för att börja skriva mer aktivt igen. Tiden får uppvisa vartåt skrivandet bär. Om du har ett ämne som du vil läsa mer om, meddela för all del om det, så tar jag det i beaktande. Jag tar också tacksamt emot frågor eller kommentarer.
Jag lovar att du inte behöver vänta ett år till tills nästa blogginlägg! 😉