Jag förstår inte riktigt själv heller vad som har hänt nu. Jag publicerade en text kring jouren i Vasa och rätten till vård på eget modersmål på Facebook i förrgår. Eftersom många bad mig dela texten vidare, publicerade jag samma text här i bloggens julkalender igår. Vad som hände sedan är helt ofattbart. Mitt inlägg har delats hundratals gånger. Besökarantalet på min blogg ökade så kraftigt, att sajten nästan kraschade i ett skede. I skrivande stund ligger min blogg på plats 6 i listan på de mest lästa finlandssvenska bloggarna. Bloggen har strax haft 10 000 sidvisningar dehär dagarna, och siffran stiger. Många har kommenterat blogginlägget, och fortsättningsvis är det hela tiden någon som gillar, delar och kommenterar.
Jag är helt överväldigad av detta. Jag hade aldrig trott att något jag skriver når ut till så otroligt många, i hela landet, både på finska och svenska.
Jag hade ju min lista över inlägg som skulle till min julkalender. Den listan fick jag ju lite avvika från i.o.m. gårdagens inlägg, som ju inte direkt handlar om fördomar kring psykisk ohälsa. Men ibland går saker inte exakt som man planerat, då får man bara avvika lite från den planerade rutten och ta en annan väg istället. Oftast blir det nog bra ändå.
Det finns de som tycker att en liten människa inte kan påverka så mycket. Det finns de som tycker att jag inte borde tala så högt om mina problem, för inte blir något bättre av det ändå. Att jag på något vis förstör för mig själv genom att vara öppen och berätta. Gårdagens inlägg bevisade för mig konkret att en liten människa som jag nog faktiskt kan påverka. Nu går jag ju inte och tror att jag har någon makt, men jag har skapat diskussion. Och jag är i grund och botten en person som tycker om att diskutera, och tror att vi kan påverka mycket med att diskutera. Jag tror på berättelsens och ordets kraft. Inget blir i alla fall bättre om jag bara tyst låser in mig i min bubbla.
För att nu ens på något vis knyta till mitt tema kring psykisk hälsa, kan jag väl konstatera att jag är tacksam över att bo i en svenskspråkig kommun. Jag har aldrig behövt kämpa för att få hjälp på svenska när det gäller psykiatrin. Jag skulle aldrig ha kommit någon vart om jag hade hamnat i finsk vård när jag insjuknade. När man är sjuk, svag och sårbar, vilken orsak det än gäller, är det av yttersta vikt att man kan göra sig förstådd på sitt modersmål.
Nu ska jag försöka lämna detta språktema, fortsätta en stund till med att vara helt överväldigad, och imorgon förhoppningsvis fortsätta med min planerade julkalender.
Jag kommer inte att vara tyst. Jag kommer att fortsätta gå utanför min egen bubbla och förhoppningsvis skapa positiv diskussion även i framtiden.
Sorry för en urvattnad kliché, men det stämmer ju att ”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något”.