Fortfarande, år 2016, är det lättare att ha en fysisk sjukdom än en psykisk. Fysiska sjukdomar går att se, de går att mäta, de går att vårda på ett mer konkret sätt. Psykisk sjukdom syns inte alltid lika tydligt, och många saknar kunskap om den. Det är mycket lättare att gå till läkare med en fysisk krämpa, än att gå dit med diffusa psykiska symtom.
Jag lever ju med en person som har en somatisk sjukdom, så jag har så att säga kunskap från bägge sidor. Conny har följt med min resa för att få hjälp med psykisk ohälsa, jag har följt hans resa för att få hjälp med sin fysiska ohälsa. Hans resa har inte varit lätt, men allt det praktiska har varit enklare för honom. Han har haft ett problem, han har tagit kontakt till läkare, blivit slussad vidare till den som vet och kan mest och bäst, fått medicinering, blivit opererad, blivit omskött och vårdad.
För mig har det varit annorlunda. Det är inte alltid lätt att hamna rätt när man insjuknar psykiskt. Vem ska man ringa? Vad ska man säga? Vart ska man sen? Vem har ansvaret, vem har helhetsbilden?
Nästan vilken som helst läkare kan skriva ut antidepressiva läkemedel. Men vad som händer sedan, är ganska mycket upp till patienten själv. Ska du ha terapi (vilket oftast behövs som kompletterande vårdmetod) får du själv börja söka reda på lämpliga terapeuter. De växer inte på träd, de har olika inriktningar, de kostar olika, vissa är FPA-behöriga, vissa inte. Där ska man sen som sjuk börja surfa runt och ringa runt, och gissa sig till vilken terapeut som eventuellt kunde hjälpa en på vägen mot ett friskare liv. Det är inte lätt.
För jämförelsens skull kunde vi ju ta ett grovt (och på flit överdrivet) exempel: Om person X får veta att hen har en tumör. Hur tror ni hen skulle uppfatta vården, ifall hen skulle bli hemskickad med en burk tabletter, och rådet att googla kirurger. Så skulle hen sitta hemma vid datorn, googla kirurger, och enligt bästa förmåga försöka gissa sig till vilken det skulle löna sig att gå och operera sin tumör. Vem har mest erfarenhet just kring denna sorts tumör? Hur erfaren är denna kirurg? Är kirurgen FPA-behörig? Godkänner FPA denna kirurg så att hen kan få FPA-ersättning för ingreppet? Godkänner sjukförsäkringsbolaget denna kirurg? Vad kostar det att gå och operera sig hos denna kirurg? Osv.
Det låter absurt. Och lite absurt är det faktiskt, i mina öron, att man som psykpatient ska bli påtvingad ett så stort arbete och ansvar för att få bra hjälp. (Här påpekar jag att läget är annat om du är inom specialsjukvården, då är det lite annorlunda).
Jag har haft turen att ha råkat hitta rätt på mina första försök, men jag vet att många inte haft det lika lätt. För terapeuter är inte vem som helst. Det måste finnas rätt personkemi för att det ska fungera. Det ska finnas yrkeskunskap, erfarenhet, rätt inriktning. Dessutom vill man oftast ha terapi på sitt modersmål, det är inte heller så lätt, speciellt på större orter.
Vi läser ofta i media rubriker i stil med: ”Fru X övervann sin cancer, och sprang nu ett halvmaraton, vilken kämpe!”
Aldrig har jag ännu stött på någon rubrik där jag skulle få läsa hur någon övervunnit sin psykiska sjukdom och har sprungit halvmaraton.
Har du?