Jag har personligen haft svårt att ta ordet ”kamratstöd” på fullt allvar förut. Jag antar att det är för att jag kopplar det till det ryska ordet för kamrat, ”tavaritj”, som jag starkt förknippar med socialism och kommunism. Jag gillar själv bättre den finska motsvarigheten, ”vertaistuki”.
Men hursomhelst, har jag under årens lopp allt mer förstått vikten av just kamratstöd. När jag insjuknade första gången var internet inte så fullproppat med information och diskussionsforum osv som det är idag. När man får en diagnos av något slag, är det vanligt att man kan känna sig väldigt vilse och ensam, och vet inte riktigt vem man ska prata med om saken. Läkare, sköterskor och övrig vårdpersonal vårdar ju, men ofta har man frågor och funderingar som man inte kan/hinner prata om med dem. Familjemedlemmarna kan kännas ”för nära”, det kan vara svårt att prata med dem. Ofta vill man ha någon som är utomstående att prata med. Ens vänner kan man prata med, men ibland känns det som att de inte heller kanske riktigt förstår, och så vill man ju inte heller besvära dem med bara ”gnäll” om sjukdom och problem.
Det bästa kan då vara att hitta personer som är, eller har varit med, om något liknande som man själv. De kan finnas på nätet på olika diskussionsforum, de kan finnas på klubbhus, de kan finnas på olika slags dagverksamhet, de kan finnas på kurser, på arbetet eller var som helst.
Det kan kännas otroligt skönt att prata om ”förbjudna” känslor, om svåra tankar, om vardagliga bekymmer, om skadliga beteendemönster, symtom osv med en person som vet vad du talar om. Fast diagnoserna kan variera, liksom symtom, kan det finnas en djup förståelse som man upplever att hjälper en vidare i sina egna funderingar. Jag har upplevt känslan när någon säger ”Jag vet vad du talar om, jag förstår dej”, och jag har verkligen kunnat tro på att den personen verkligen menar det. Man kan säga att man inte kan läsa böcker, att man inte kan gå till butiken eller vad som helst, och den andra säger att den har haft eller har det likadant. Eller den har liknande. Det behöver inte vara ett likadant beteende, men känslan kan vara väldigt likadan som ligger bakom beteendet eller problemet. Det är en befrielse att få en känsla av att man faktiskt inte är ensam.
Jag har själv sökt information och kamratstöd på olika forum på internet. Läst bloggar som berört sådana ämnen som berört mitt eget liv och min egen situation. Skapat kontakt till människor som har upplevt liknande. Efter att jag gick erfarenhetsexpertutbildningen har jag kommit i kontakt med många olika människor. Några av dem närmare, några mindre. I alla dessa sammanhang har jag alltid känt mig accepterad. Som att de ser mej som den personen jag är, inte som en vandrande diagnos. Det känns fint. Vi har delat något, fast vi haft helt olika bakgrund och livssituation.
Kamratstöd är alltså ett fint ord, det har en fin innebörd. Att man kan finnas där för en som går igenom något svårt, att kunna lyssna, att kunna prata, att sitta tyst och bara vara. Man kan träffas på café, man kan ringa, man kan sitta vid en dator och chatta. Sätten är lika många som vi människor. Det finns varken rätt eller fel sätt.