Nu kommer igen en lucka, som inte går enligt mitt förut planerade schema. Men det har kommit in några frågor kring erfarenhetsexpertis, så jag tänkte öppna upp det lite grann. Jag passar också på att nämna, att det är mycket välkommet med frågor, tips eller ämnen du skulle vilja läsa om i bloggen.
Erfarenhetsexpert ja. Ett krångligt ord, som jag sällan kan säga snabbt tre gånger efter varandra (jo, har testat). Jag hörde ordet ”utbildad erfarenhetsexpert” första gången för några år sedan. Jag googlade lite, men hittade inte så mycket information. Men ordet blev kvar någonstans i min hjärnas skrymslen, och småningom började det ploppa upp tv-program, tidningsartiklar och annat som handlade om erfarenhetsexperter. Ändå gjorde jag inget aktivt för att ta reda på mer om var och när det fanns utbildningar. Så var jag på ett möte med en person, som hade printat ut diverse blanketter åt mig. Personen bad om ursäkt, för det hade kommit med lite överlopps papper som inte hörde till blanketterna i sig. Jag sade att det är ok, och gick iväg med blanketterna i ett kuvert. Så när jag tittade noggrannare, fanns där en ansökningsblankett till just erfarenhetsexpertutbildning på svenska. Jag följde min intuition, fyllde snabbt i blanketten, sprang snabbt till postlådan och stoppade in den. Snabbt, för att jag inte skulle hinna ångra mig.
Jag kom sedan vidare till nästa fas, och blev intervjuad. Sen blev jag till all lycka antagen, och började utbildningen i oktober 2015. Jag visste inte då vad allt utbildningen skulle innebära för mig och min vardag. Utbildningen varade mellan oktober och april, och den bestod av fyra moduler. Vi hade närstudier, hemuppgifter, studiebesök, gästföreläsare och olika inkallade personer som t.ex berättade om hur man kan marknadsföra sig själv och annat intressant. I slutet av utbildningen hade vi möjlighet att göra praktik på olika sätt. Främst jobbade vi ändå med oss själva, och vår egen livshistoria. Många går utbildningen som en del av sin egen rehabiliteringsprocess. Utbildningen var grymt tung, psykiskt och emotionellt, även fysiskt. Ändå njöt jag av precis allt vi gick igenom där. Aldrig har något harmat så mycket som när jag fick gallstensproblematik och var inlagd på sjukhus, och måste bli borta från kurstillfällen.
Vi blev utexaminerade i Helsingfors i april 2016. Därför är jag inte heller rätt person att säga exakt vad en utbildad erfarenhetsexpert kan göra, för jag är såpass ”färsk”. Men det kan jag säga, att det inte finns ett konkret svar. Det är lite som att fråga vad en konsult kan göra. Den kan göra en massa olika saker, på olika sätt, på olika platser.
Jag talar igen alltså enbart för egen del, och berättar vad jag själv gjort, och är intresserad av att göra. Jag brinner för att minska på fördomar kring psykisk ohälsa, jag brinner för att förbättra vårdförutsättningar för personer med psykisk ohälsa. Jag vill att samhället ska bli öppnare, att det ska vara okej att prata om psykisk ohälsa. Att ingen ska behöva känna sig negativt stämplad av en diagnos. Att människor ska ses som personer, inte diagnoser.
Själv har jag aktivt föreläst. Jag har föreläst på både finska och svenska, och ämnena har varierat. Jag har ju en bred kunskap av olika ”problem”, så det finns så att säga en omfattande materialbank. Jag har pratat för skolpersonal, för medicine studeranden, för personal inom handikappservice, för konfirmander, och en massa andra. Jag har främst verkat i Raseborg, men har även varit i t.ex Vasa och Tavastehus. Jag har nämnt det förut, att jag inte har något intresse av att bli känd eller att få tuta ut mig själv överallt. Men jag är beredd att gå ut offentligt för sakens skull. Jag kan inte påverka jättemycket, men jag kan påverka lite. Det har också känts bra med all positiv feedback. Och bäst av allt har det varit när jag har fått så mycket tillbaks. Det finns personer som mår dåligt, men av en eller annan orsak inte kan prata högt om det. Men de har vågat göra det med mig, och det känns som en stor ära. Jag är ju ingen vårdare, men jag har två öron som kan lyssna, och ett stort hjärta som jag gärna delar med mig av. Jag sitter också med i olika föreningar, i olika styrgrupper och arbetsgrupper. Där kan jag också vara med och förhoppningsvis påverka på ett mer allmänt plan.
Vissa kan tycka att det låter själviskt, och att jag är ute efter bekräftelse och beröm. Eller att jag nu tror att jag är något. Det tror jag inte. Jag tror bara på att den som vill tala om t.ex psykisk ohälsa måste få göra det utan att skämmas. Alla vill inte tala om det, och det ska förstås också vara lika okej.
Jag är en vanlig människa, som är i en rehabiliteringsprocess. En vanlig människa, som råkade insjukna svårt. En människa, som hoppas att någon gång kunna blicka tillbaka och se att det jag gör har haft någon mening, någon nytta.