Eftersom det nu är två dagar till julafton, och många börjar komma i julstämning, vill jag inte skriva alltför allvarsamma inlägg mer.
En kliché som man ofta läser, är att efter att man varit med om något svårt, blir man mer ödmjuk och tacksam, man får en annorlunda syn på livet. Den klichén stämmer. Man blir tvungen att rannsaka sig själv, man lär sig uppskatta de riktigt små sakerna, och man märker hur mycket onödigt man har gått och stressat över förut. Många kommer ju till likadana insikter även om de inte är med om någonting traumatiskt, men det är ändå ganska vanligt att dessa synsätt förändras just efter kriser av något slag.
Om jag tänker på mitt liv och vad jag vill, och jämför den med hur den listan såg ut när jag var ca 20 år gammal, kan man se en tydlig ändring.
Jag vill, 20 år gammal:
- Jag vill se bra ut
- Jag vill ha en framgångsrik karriär
- Jag vill bli en bra och duktig mamma
- Jag vill vara föreningsaktiv
- Jag vill vara aktiv och ha en massa fina och allmännyttiga fritidsaktiviteter
- Jag vill vara en fulländad kock
- Jag vill vara världens bästa maka
- Jag vill vara världens bästa dotter och syster
- Jag vill var online helatiden och vara med i svängarna
- Jag vill ha minst en utlandsresa i året
- Jag vill vara en som alltid ställer upp på allt
- Jag vill prestera till max vad jag än tar åt mej
- Jag vill ha ett gott anseende
- Jag vill vara en mamma som alltid är med och samlar pengar till olika saker, aktiv i föräldraföreningar osv
- Jag vill vara expert på att kombinera jobb, familj och fritid
- Jag vill äta hälsosamt och mångsidigt
- Jag vill alltid ha fullt i kalendern
- Jag vill vara aktiv all min vakna tid
- Jag vill vara perfekt helt enkelt
Vad jag vill år 2016:
- Jag vill fortsätta min vandring mot ett friskare liv
- Jag vill att min man fortsättningsvis hålls i skick med mediciner
- Jag vill vara lika tacksam, nöjd och stolt över våra barn och vår familj som jag är just nu
- Jag vill att barnen även i framtiden ska tycka att de har världens bästa mamma
- Jag vill fortsätta vara ärlig, både för mig själv, min familj och min omgivning
- Jag vill att andra ska veta att jag är stolt över mig själv och vad jag har åstadkommit trots alla motgångar
- Jag vill att andra ska förstå att detta inte är slöhet och lättja, utan sjukdom
- Jag vill återgå fullt till arbetslivet i något skede
- Jag vill känna mig bra som den jag är
- Jag vill att jag och mannen en dag kan ordna bröllop och gifta oss
- Jag vill fortsätta jobba aktivt för att öka kunskap, minska på stigma och lätta på fördomar kring psykisk ohälsa.
Livet är inte vad jag som tonåring trodde det skulle bli. Vissa saker är sämre, andra är bättre. Jag är ändå lycklig över det jag har. Varje gång då barnen kommer hem från skola och dagis och huset fylls av prat och skratt blir mitt hjärta varmt. Vi samlas vid matbordet och alla pratar om sin dag. Vi kryper ihop i soffan under en gemensam filt och tittar tillsammans på barnprogram, kollar läxor, spelar spel. Och då barnen ligger i sina sängar och turvis väntar på godnattpussar och kramar känner jag vad som verkligen är viktigt här i livet. Just nu kämpar jag framåt för att bli friskare. Och den dagen kommer, det är jag säker på. Jag är tacksam över att få vara världens bästa mamma åt våra barn. Tacksam över att ha en fin familj.
Jobb, fulla kalendrar och utlandresor- ja de får vara vid sidan om tills vidare. Deras tid kommer nog också.