Det är ingen nyhet att psykisk och fysisk hälsa går hand i hand. Likväl kan svår sjukdom kasta omkull balansen. När man får en svår sjukdom kan det vara svårt att sköta om både och.
Så var det för mig. Under mina svåraste sjukdomsår orkade jag inte ta tag i min fysiska hälsa alls. Min kropp mådde lika dåligt som huvudet. Jag var mager, sjuk, hade infektioner, lunginflammationer, smärta och värk överallt. När man mår så dåligt hjälper det inte att man vet hur man borde göra. Jag är inte dum, jag vet att motion är bra. Den som har varit i en liknande situation förstår, för andra kan det vara svårt att förstå hur man kan vara helt utan att motionera.
Lugn start
I flera års tid gjorde jag alltså absolut inget för min kondition. Korta vagnspromenader då barnen var små, men inget annat. Min sambo, f.d. elitidrottaren Conny, har flera gånger försökt uppmuntra mig till att röra på mig. Han har försökt få mig att gå på gym, försökt få mig på promenad, försökt få mig ut i skidspåret. Dock är det så att all slags förändring måste starta inifrån, annars fungerar den inte.
Men – ju friskare jag blivit, desto större lust har jag fått att röra på mej. Men det var tungt i början.
Jag började gå korta promenader, vilket var jobbigt eftersom kroppen svarade med otroliga smärtor efteråt. Men det blev lättare, och promenaderna blev längre. Kring påsk i år fick jag en känsla av att jag vill springa. Jag har inte sprungit på över tjugo år. Min kropp höll ju inte för att springa, men min hjärna ropade åt mej ”spring!”. Som tur fattade jag att inte genast lyda min hjärna och springa, utan jag tog upp saken med Conny, och efter många förvånade blickar lovade han självklart hjälpa mej att komma igång. Han gjorde upp ett träningsprogram, och enligt det skulle det vara fullt möjligt att jag skulle klara av att jogga 5 km nu på hösten. För att stärka min egen motivation skrev jag på Facebook att jag tänker delta i Midnight Run (10 km) i Helsingfors den 1.9.
Det gick inte som på Strömsö
Som det brukar, gick allt inte som planerat. Jag har alltid haft problem med knäna, och efter tre förlossningar har mina höfter och ljumskar krånglat rejält. Fast takten på mina träningar var mycket låg och försiktig, blev det för mycket. Jag fick äta lite anti-inflammatoriska och ta några veckors vila när det var som värst. Jag insåg i juli att jag inte kommer att klara av Midnight Run.
Jag är ändå inte den som ger upp, så jag har fortsatt träna enligt ett förnyat träningsprogram, och hittills har det gått bra. Klarar ändå inte av att springa mer än ca 1 km m i streck, sen blir smärtan för stor. Men det går framåt, och det är skönt att jag nu inte ens flåsar efter en 5 km rask promenad med joggintervaller.
Fight Back-run
Jag lade upp ett nytt mål. Samma dag som Midnight Run kommer jag att delta i ett annat lopp, som faktiskt känns på alla sätt bättre. Pekka Hyysalo, som fick en hjärnskada år 2010 är känd för sitt FightBack-brand. Han kämpade sig tillbaks till livet, och vill uppmuntra andra i svåra situationer att kämpa likadant. Det har nu i några år ordnats ett FightBack-Run i Åbo, och det är dit jag skall i år. Fight Back-run är ett stadslopp i centrum av Åbo. Banan är 2, 7 km lång, men man kan själv välja hur långt man springer, man kan springa t.om. en halvmaraton om man vill. Deltagaravgifterna går till FightBack och goda ändamål.
Jag har ingen hjärnskada som Hyysalo. Men jag har varit allvarligt sjuk i flera år. På gränsen till avgrunden några gånger. Jag har kämpat och jobbat hårt för att komma dit jag är idag. Jag blir antagligen aldrig friskförklarad, men jag mår bra. Nu gör jag allt i min makt för att också fortsättningsvis må så bra som jag gör nu.
Den som känner mig vet hur enormt det är för mej att delta i ett löpevenemang. Jag hade aldrig trott det om mej själv. Jag hade aldrig tänkt mej att jag och Conny skulle gå på länk tillsammans sena veckoslutskvällar. Jag tror inte att han heller har vågat hoppas på något sånt. Men nu gör vi det, och det känns så otroligt bra! Jag kommer antagligen inte att springa 2,7 km i streck, men det spelar ingen roll. Kommer jag över mållinjen har jag gjort någonting så stort att jag knappt förstår det själv. Jag har många gånger läst om folk som övervunnit sina sjukdomar och så har de sprungit ett lopp. Jag har ännu inte stött på en rubrik där någon har övervunnit sina svåra psykiatriska sjukdomar och sprungit ett lopp. Ingen kommer att skriva om mig, och det behövs inte heller. Jag skriver om det själv. 🙂
This is My fight back.