Jag skrev senast i augusti 2017. Då berättade jag om min studieplats och nämnde ”andra spännande saker”. Jag har sedan dess haft många halvfärdiga blogginlägg, som jag av olika orsaker inte publicerat. Oftast har orsaken varit tidsbrist. Just nu råkar jag ha några timmar ledig tid, så passar på att pressa fram ett inlägg som faktiskt når dagens ljus också. Ber om ursäkt för bildernas kvalitet, märker att jag borde skaffa en lite bättre kamera.. Påminner också igen om att jag pga integritetsskäl inte publicerar bilder på min publik, så ni får nöja er med mitt fejs och toma föreläsningssalar.
Nå, de där andra spännande sakerna jag nämnde var större än studieplatsen. Visst, studieplatsen var en dröm som blev sann, men jag visste ju när jag sökte in, att jag kanske inte kan fullfölja studierna. Jag tillbringade några månader i skolan, och det var ganska härligt. Jag var dessutom inte den enda ”åldringen” där, vilket gjorde att jag inte kände mig så udda eller utanför. Ungdomarna tog dessutom emot mig lika bra som vem som helst, vilket var fint att se.
Nå, det var inte studierna jag skulle skriva om, för dem fick jag lägga på is. Mina dagar som företagare är nu förbi. Sedan september i fjol är jag anställd. Jag fick jobb på en mediabyrå här i Ekenäs, och får jobba med det jag gillar bäst. Jag sysslar med både textredigering, produktion, SoMe, översättning och annan innehållsproduktion mm. Jag jobbar inte fulla veckor, och de lediga stunderna lägger jag till erfarenhetsexpertisen (och familjen förstås). Jag är jätteglad och nöjd över jobbet, och trivs stort!
Uppdragen rullar på i en jämn ström. Jag har varit i radio och diverse tidningar, och föreläst ganska mycket. Fortfarande är jag väldigt tacksam över alla uppdragsförfrågningar, och tycker ingen är viktigare än den andra. Ändå måste jag lyfta fram några av den senaste tidens höjdpunkter. En av dem var absolut Mentalhälsomässan i Helsingfors. Där samlas alla intresserade och kunniga för 2 dagar, och innehållet är mångsidigt och intressant. Jag har själv besökt mässan 3 år i rad, men denna gång gjorde jag det som föreläsare. Jag och Pia från Babysteps föreläste om skam, i den största föreläsningssalen på bästa tid. Det var magiskt, nervöst, härligt, och vi fick helt underbar feedback.
En annan höjdpunkt var en Österbotten-turné jag fick delta i tillsammans med tre personer från SAMS. Jag fick föreläsa i ett högstadium kring mobbning och dess följder. Efteråt hade vi en paneldiskussion där jag, en polis, en jurist och skolhälsovårdare deltog. Jag kan inte i ord beskriva hur mycket den dagen betydde mig. Det var nog en av de bästa helheterna som ordnats, där jag fått närvara.
Den 10.10, på World Mental Health Day fick jag representera Kokenet och delta i en temadag i Mariehamn. Ålands social- och hälsovårdsminister var närvarande och höll ett tal också, vilket kändes fint. Jag fick föreläsa, och så blev några av oss ombedda att delta i ett radioprogram för Ålands radio. Ett annat uppdrag som jag verkligen uppskattade var att få delta i FSS (Förbundet Finlands Svenska Synskadade) höstdagar. Ett helt veckoslut tillbringade jag med förbundet i Seinäjoki. Jag fick föreläsa där, men också delta i det övriga programmet och bekanta mig med flera härliga personer på plats.
Apu Terveys skrev ett längre reportage om mig, det var lite konstigt att se mig under rubriken ”selviytymistarina”. För mig är det ju bara mitt liv. Du kan läsa artikeln här »
Den sista höjdpunkten måste vara Antonia Ringboms animationsfilmer om psykisk ohälsa. Det var premiär på Lappviken i höstas, och både jag och Conny närvarade som inbjudna gäster. Det var också ett fantastiskt projekt, och när jag nyligen träffade Antonia fick jag höra att filmerna visats runtom i världen också, och att två av dem är på väg till olika filmfestivaler. Bra att budskapet sprids! Du kan se alla animationsfilmer här »
(jag är katten, förstås)
Dessutom är jag nuförtiden officiellt erfarenhetsrådgivare (kokemusneuvoja) för Kokenet, som ligger under A-klinikstiftelsen. Kokenet är en digital lågtröskeltjänst. Vem som helst får ställa en fråga kring missbruk, psykisk ohälsa eller spelmissbruk i tjänsten, och en erfarenhetsexpert svarar inom tre dygn. Läs mer här »
Jag har också äran att få vara med och dra samtalsgrupper här i Raseborg, och sitter fortfarande med i HUS planeringsgrupp inom erfarenhetsexpertis och i FinFamis omaisten neuvottelukunta. Utöver det är jag fortfarande sekreterare i vår lokala förening, Livsgnistan rf. Och mycket mer. Fortfarande gör jag alla uppdrag för att de känns viktiga, för att jag känner att jag kan nå ut till människor, för att jag kan inge hopp, förmedla information, öka öppenhet. Inte för att själv uppnå något eller för att få ära och berömmelse.
Jag fick för en tid sedan en kommentar om att det måste vara skönt för mig att vara frisk. Jag svarade slentrianmässigt att jo, så är det väl. Men var går gränsen mellan sjuk och frisk? Vem är sjuk och vem är frisk? Vad är sjukdom, vad är syndrom, vad är normalt? För mig har gränsen suddats ut för länge sedan. Alla har olika kriterier, jag har mina egna. Är man sjuk om man har en diagnos? Är man sjuk om man äter mediciner? Ser man till diagnoser och mediciner är jag ju fortfarande ganska allvarligt sjuk. Men jag känner mig stark och välmående, inte sjuk. Jag känner av vissa symtom i vissa situationer, men jag har ju lärt mig hantera dem, och i vissa fall undvika dem. Jag känner mig själv och min kropp. Säger kroppen att den behöver vila, gör jag det och struntar i t.ex. städande eller annat oviktigt.
Jag tycker fortfarande att mitt bloggnamn är träffande. Livet i gränslandet. Jag kommer antaglien för resten av livet leva i gränslandet. Men det är ok. Jag vet vad det är att vara i den mörkaste av avgrunder, där det inte finns utvägar. Jag vet vad det är att se sin älskade i en liknande avgrund. Men jag vet att det går att komma upp ur dessa avgrunder. Jag vet också hur svårt det är. Men det att jag sett bottnet på dessa avgrunder, får mig att uppskatta den jämna mark jag nu går på. Jag kräver inte mycket, jag är tacksam för lite. Jag uppskattar min hälsa och mitt välmående, jag uppskattar min familj, mitt jobb och min vardag. Vardag är för mig inget trist eller grått, något som man bara genomlider för att komma till veckoslutet. Vardag för mig är något fint och härligt.
Det har snart gått 10 år sedan jag låg i min avgrund. Mycket skulle jag vilja kunna radera av det som hänt längs åren sedan dess. Men samtidigt har allt som hänt format mig till den jag är idag. Mycket finns kvar, som jag aldrig nämner i denna blogg. Men jag kan äntligen säga att jag verkligen har svängt allt det negativa till något positivt. Och jag kommer fortsättningsvis att tacka ja till allt som kommer i min väg, tacka ja till uppdrag, tacka ja till jobb, tacka ja till livet.
