Det har ekat lite tomt här på bloggen den senaste tiden. Det är inte för att jag inte skulle ha något att skriva om, utan helt enkelt för att jag haft fullt upp med annat som jag har fått prioritera.
Just nu i skrivande stund ligger jag hemma i soffan, klädd i min rödrutiga flanellpyjamas. Jag har själv haft flunssa en längre tid redan, och nu har det utvecklats till bihåleinflammation. Vi har samtidigt magsjuka i huset, så mina dagar har fyllts av att tvätta nerspydda kläder, lakan och handdukar, och sköta om minstingen som mått dåligt. Försökt skölja näsan och dricka lite te själv mellan varven. Nu är läget nog bättre, och jag hoppas på att ingen annan i familjen drabbas. Det återstår att se. Men här ligger vi, minstingen på sin ”sjukmadrass”, jag i soffan bredvid. Vi bygger lego, tittar på film, läser och vilar.
Jag tänkte på hur ofta vi klagar högt då barnen insjuknar. Det är jobbigt med spysjuka, det är jobbigt att sköta sjuka barn, det är jobbigt att bli hemma från jobbet pga sjuka barn osv. Jag håller förstås med i att det är jobbigt, vem skulle nu tycka att det var roligt? Men det finns alltid en annan sida av myntet.
Jag har en bekant, som pga olika skäl inte träffar sina barn så ofta som hon skulle vilja. Jag har tänkt mycket på henne den senaste tiden, speciellt efter att jag talade i telefon med henne i förra veckan. Jag försöker sätta mig in i hennes situation, men det bara inte går. Att vara förälder, men inte få vara det i praktiken, hur klarar man det? Jag ryser av bara tanken av att var frånskild mina barn.
Jag ser det som ett privilegium, att jag får vara med mina barn, även då när de är som svagast.
Jag får sköta mina barn, både när de är friska och sjuka. Jag får sitta där med spyfat mitt i natten, torka, trösta och krama. Jag får duscha barnen, tvätta deras kläder. Trösta igen, sjunga, läsa. Jag får rusa upp när någon av barnen ropar Mamma (självklart finns pappa också i vår familj, men skriver nu om mej och mina tankar). Jag får sova halvt utanför sängen då vår säng fylls av barn som är sjuka eller haft mardrömmar. Jag får bädda den speciella ”sjukmadrassen”, som alla barn får ha när de är sjuka. Den plastas och bäddas skönt, och på den får man ligga och titta på film. Jag får se hundra avsnitt av Masha och björnen eller Mumin. Jag får ge sugrörssaft och torka klibbig saft från golvet. Jag får sitta i badrummet och vänta med minstingen medan pappan moppar golvet från spyor utanför. Jag får se när storasyskonen hjälper till, de hämtar papper och putsmedel, de sätter på minstingens favoritfilmer, de pajar sakta minstingen på huvudet då denne somnat på sin sjukmadrass, och tassar sedan tyst bort för att inte väcka.
Jag minns själv från min barndom, att det aldrig var hemskt att vara sjuk. Min mamma fanns alltid där, hon kom när man ropade, jag fick titta i den speciella knapp-asken som man bara fick titta i när man var sjuk, jag fick kanske en glass eller annat extra gott då maten inte riktigt smakade. Jag har stött på artiklar om att det är skadligt att dalta alltför mycket med barn då de är sjuka. Att man bara ska sköta, men inte ge något extra. För annars kan de bli bortskämda och bekväma, och låtsas vara sjuka för att de vet att får det där lilla extra. Jag håller inte med. Min tanke är, att när man annars ska vara så duktig och skötsam och hurtig alla dagar (gäller både barn och vuxna), så kan man väl få bli lite extra omskött och bortskämd när man mår dåligt. En extra kram och en glass kan göra att det känns lite bättre.
Det är inte roligt med magsjuka, hög feber eller annat. Men det är trots allt små bekymmer, lindriga sjukor som går över. Det är en del av livet, en del av föräldraskapet, en del av vårt familjeliv. En del jag inte skulle byta bort. En del av föräldraskapet jag inser att alla föräldrar inte har.
Perspektiv.