hembakta semlor

Permitteringsdagbok – dag 3

Jag nämnde igår att jag i följande inlägg skulle skriva om mina tankar kring coronasituationen. Som tur är, får jag själv bestämma vad jag skriver om, och bestämde att jag tar det en annan gång.

Jag har alltid tyckt om både att laga mat och baka. Den senaste tiden har jobb och föreläsningsuppdrag tagit så mycket tid och ork, att jag endast orkat med den vanliga vardagsmat-rumban. Ibland har vi bakat något simpelt med barnen, som enkla kex eller någon kladdkaka, men det är allt. Nu har jag dock fått en otrolig lust att baka. Vi har den senaste veckan bakat örfilar och havreflarn. Idag bakade jag semlor medan mellersta dottern bakade chocolate chip cookies.

Att baka är lite som mindfulness för mig. Jag kan inte tänka på corona eller bekymmer när jag står där mer händerna i degen. Jag hinner inte tänka på pengar eller permittering då jag går igenom receptet med barnen. Just då är vi bara i den stunden, tillsammans, gör någonting roligt. Det strittar smör på spisen, mjöl finns såväl i håret som på golvet och kläderna, mendet gör inget. Kexen är lite för länge i ugnen, men det gör inget. Smaken är perfekt, fast de inte blir så sega i mitten som de kanske borde.

Barnens bekymmer

När vi bakar eller lagar mat kan det vara lämpligt att prata om vänskapsrelationer, skolan eller något annat. Idag pratade vi inte mycket. Vi bara bakade. Jag tror att alla upplever denna situation som något annorlunda, och vi behöver alla tid och utrymme att processa det hela på vårt eget sätt. Barnen är oroliga för att de inte kan träffa mommo och moffa. Vi bor i Nyland, de i Egentliga Finland. Som tur finns det idag bra kanaler för att upprätthålla kontakten, som videosamtal, whatsapp och övriga. Vi håller kontakt, men på ett annorlunda sätt. Idag skickade vi bilder på semlor och kex åt mommo, hon skickade bild på örfilarna hon bakat. Man kunde nästan känna doften genom telefonen.

Livet just nu är märkligt på många sätt. Oberoende är vi lyckligt lottade. Barnen klarar sig i skolan, vi är friska (knacka i trä), vi har skog och natur runt omkring oss. Vi gör saker tillsammans, men alla har tillräckligt med plats dit man kan dra sig undan när man behöver tid för sig själv.

Detta kommer att gå över. Vi kommer att klara detta. Det litar jag på. Det tror jag på.