Permitteringsdagbok – dag 4

Överallt möts vi av nyheter om corona, och det finns all orsak till det. Många är rädda och oroliga. För sin hälsa och sin ekonomi. Vi kämpar mot en osynlig fiende, ett virus. Nu stängs gränserna till Nyland. Många har blivit arbetslösa eller permitterade. Så även jag, därav namnet på denna dagbok. Corona berör oss alla, på ett eller annat sätt. Vissa påverkas mer, andra inte så mycket.

Varför drabbas jag inte av panik?

Jag har ännu inte drabbats av panik eller katastroftankar. Jag tar situationen på högsta allvar och undviker alla risker. Men panik och katastroftänk hjälper inte i denna situation. Att klaga på regeringen eller att skälla på andra mänskor som ”agerar fel” hjälper inte. Jag litar fullt på Finlands myndigheter och respekterar deras beslut. De tar just nu svåra beslut. Beslut som inte tas lättvindigt utan noggrann eftertanke. Vi måste nu komma ihåg varför dessa beslut tas. Vi måste glömma att bara tänka på oss själva och hur vi personligen berörs. Vi måste tänka bredare. Besluten tas för alla finländares bästa, för att skydda oss. Inga beslut tas för att göra livet surt för någon.

Att agera martyr, spela offer eller klaga, hjälper inte heller. Självklart njuter inte jag av situationen. Självklart påverkas vår familj, inte minst av min permittering. Det hade nog funnits tillräckligt att fundera på utan permittering också. Men nu är situationen vad den är, och det gäller att göra det bästa vi kan av den. Jag har fullt förtroende för att allt kommer att ordna sig. Jag har varit med om mycket tunga och svåra saker i mitt liv. Jag har också varit svårt sjuk, även sjukpensionerad. Jag lever med en kroniskt sjuk man. Av allt detta har jag lärt mig tacksamhet. Av allt detta har jag lärt mig att inte klaga över småsaker. Av allt detta har jag lär mig att det alltid finns hopp! Allt blir inte alltid just så som vi vill. Men allt ordnar sig, på något sätt.

En osynlig fiende

Jag började av någon anledning tänka på Tchernobyl. Jag bodde i Ryssland (Sovjet) när explosionen där inträffade. Vi var dessutom på väg till Kiev för att fira valborg, alltså nära Tchernobyl. Utlänningar fick information tidigare än ryssarna, så vi reste snabbt hem till Finland. Det var många som inte förstod allvaret då heller, då fienden, alltså den radioaktiva strålningen, var osynlig. Allt hade kunnat gå annorlunda. Men det gick inte.

Man kan inte påverka allt, men man kan påverka sig själv och hur man tänker och agerar. Jag kan nu själv bestämma, hur jag vill skydda min familj under pågående hot. Barnen får inte träffa någon, mannen rör sig ingenstans. Jag handlar, tidigt på morgon och helst bara en gång i veckan. Vi har mycket att fundera på, men jag tänker inte falla i självömkan. Jag tänker inte tycka synd om mig själv. Det för mig inte framåt.

Vad för mig framåt?

Jag är aktiv, jag håller kontakt till människor. Jag är aktivt med i många olika diskussionsforum, jag följer med alla medier, jag diskuterar på twitter. Jag har skapat nya kontakter, upprätthållit gamla. Jag märker redan nu, att det börjar hända positiva saker. Jag väntar med iver och spänning på vad framtiden för med sig.

Just nu är ändå första prioritet att hållas frisk. Allt annat kommer, när det är rätt tid.

Jag önskar er alla ett kärleksfullt, soligt och fint veckoslut!