Permitteringsdagbok – dag 5 & 6

Det är veckoslut, och därför gör skriver jag lite kortare. Eftersom jag skriver alla inlägg på både svenska och finska, tar skrivandet ganska mycket tid. Jag funderar inte desto mer på vad jag skriver, och bryr mig inte heller om skrivfel eller grammatik. Jag öppnar bara datorn, och texten börjar flöda. Ibland har jag en tanke eller idé, men oftast märker jag efter en stund att jag skrivit något helt annat. Det är också helt ok. Jag har ingen agenda, jag behöver inte informera eller ha något hemskt nyttigt att komma med. Jag skriver bara, främst till min egen glädje.

Mökkihöperö

Jag har försökt hitta ett svenskt ord för det finska ordet mökkihöperö. Men utan resultat. På engelska är motsvarigheten ”Cabin fever”, dvs när man sitter hemma eller instängd någonstans och situationen börjar tära på ens psyke. Jag tolkar ordet ändå med en positiv och lite lustig klang.

Igår satt vi med mannen och diskuterade hur snabbt allt har förändrats. Det är ju inte länge sedan barnen var i skola och förskola, mannen pendlade till Åbo ett par dagar i veckan och jag var normalt på jobb. Allt ändrade i en hast, 6-åringen har redan varit hemma sedan fredagen den 13.3.

Lyckligtvis är vi en familj som överlag trivs hemma. Ingen har ännu nämnvärt klagat över situationen eller hemmasittandet. Vi har förklarat vad allt beror på och varför vi måste göra såhär. Alla har förstått.

Nu skulle det ju vara trevligt att skriva hur jag har sökt roliga pysseltips och lekar på nätet, och gjort en massa pedagogiskt och lärorikt, speciellt med 6-åringen. Men nej. Jag är ingen pysselmänniska. Alls. Bra om saxen hålls i handen på mig. Men vi har i stället varit mycket ute, vi har skogen precis bakom huset. Trampolinen har varit i flitig användning (på bilden prövar mannen försiktigt om den håller honom. Den höll.) Vi har gjort mycket (otroligt mycket) mat, vi har bakat, lyssnat på musik, spelat Kimble, Afrikas stjärna och Uno. Vi har gått på gym (i garaget), tittat på filmer, ritat och lekt med Lego. Druckit kaffe och ätit godis.

Jag är den som går till butiken, eftersom jag inte har någon fysisk grundsjukdom. Jag ser alltså andra människor ca en gång i veckan. Det är uppfriskande. Mannen däremot, som inte rör sig någonstans alls, börjar redan sakna mänsklig kontakt. Därför har vi några gånger hoppat i bilen och kört runt stan. Sett på den allt tomare staden och de få människor som rör sig där. Höjdpunkten är när vi för kartong och plast till återvinningen. Det känns nästan spännande och fritt.

Tänk, så snabbt det ändrar.