Permitteringsdagbok – The End.

Någon har kanske märkt, att jag inte skrivit här på några dagar. Det har hänt så otroligt mycket att jag knappt tror det själv. Jag har berättat öppet om min situation (permitteringen) här och där. Främst i alla mina olika Slack-kanaler, på Twitter och på Facebook. Dessutom föddes denna dagboksserie. Jag har med åren lärt mig, att bara man orkar ropa glatt och vänligt, hör nog någon och svarar också till slut. Så gick det även nu.

När jag blev permitterad, tänkte jag genast att det är dags för något nytt. Samtidigt visste jag, att det är en knepig situation gällande rekryteringar. Många företag kämpar med permitteringar och uppsägningar. Jag var ändå hoppfull, och trodde stenhårt på att det finns en plats för en sådan som jag, att det finns någon som behöver mitt kunnande och min erfarenhet.

Idag sade jag upp mig. Eftersom jag är permitterad, gäller inte de normala uppsägningstiderna, utan uppsägningen är i kraft omedelbart. Alltså är jag nu fri och ledig. Men inte länge till. För någon svarade, någon behövde mig, någon ville ha mig. Allt gick väldigt fort, och beslutet blev lätt att ta. Jag kommer att börja på min nya arbetsplats på måndag. Arbetsgivaren är bekant från tidigare, så det känns tryggt och bra. Jag har inte varit såhär ivrig på länge.

Denna permitteringsdagbok fick ett abrupt och lite oväntat snabbt slut. Men det är väl ett positivt problem, kan man väl säga. Sajten finns dock kvar, liksom bloggen. Jag vet inte hur ofta jag hinner skriva, men gör mitt bästa.

Nu önskar jag just dig en riktigt bra fortsättning. Livet bär, och livet ger tillbaks. Bara man vågar ropa till universum och även vågar ta emot det som kommer.